borduna solenoid

"Den andra berättelsen handlade om en straffånge som sedan många år försmäktade i sin cell. Den arme mannen var dömd till livstids fängelse och bevakades så strängt att han var säker på att han skulle få sluta sina dagar i fångenskap. Men en natt får han höra svaga knackningar i ena cellväggen. Han lägger örat mot väggen och urskiljer klart och tydligt avsiktliga knackningar i utförliga serier som upprepas med bestämda intervaller. Häpen som han blir tror han att det är en hallucination av det slag som åtföljer hans eländiga isolering. Men vid samma klockslag dagen därpå och varje dag därefter får han återigen höra knackningarna. Han lär sig dem utantill och börjar kreta ner det han hör på väggen bakom sängen. Då och då blir variationerna mer komplicerade, som om nya ”ord” förs in i koden av grannen på andra sidan väggen. Först efter flera månader finner han de första sambanden i knackningarnas hemliga väv, och först åratal senare har han lärt sig språket. Så börjar en dialog växa fram där fången svarar med samma kod (som han har uppfunnit tecken för, halvmånar, kugghjul, kors och trianglar som han ristat in i väggen). Grannen förstår honom och lägger fram en flyktplan, hisnande djärv och otroligt enkel. Så en natt efter alla nödvändiga förberedelser följer fången strikt alla instruktioner och kan rymma. Ett antal år senare, när han friserat sin levnadshistoria och blivit rik och berömd, begär han tillstånd att besöka fängelset för att äntligen få lära känna honom som han är skyldig allt och som han i sin tur vill försöka rädda. Han förs till cellen där han förspillt sin ungdom och frågar fångvaktaren efter fången på andra sidan väggen. Till sin bestörtning får han då veta att där inte finns någonting mer än himlen och havet. Väggen är en yttervägg tio meter ovanför vågorna som bryts mot strandens klippor…”